Som de flesta av er vet så hamnade ju jag i en djup och långdragen förlossningsdepression när jag väntade Leo. En depression som tog mig över 3år att komma ur och som fick mig att inse så otroligt mycket om inte bara mig själv, utan även om min sambo, min familj, sjukvården mm.

Nu när jag är gravid igen började jag som sagt känna av vissa tendenser att hamna där igen.. Pratade men min barnmorska som genast såg till att jag fick prata med en mödravårdspsykolog, stor skillnad från sist då jag/vi fick kämpa som bara den för att få hjälp och fick sitta och traggla med en meningslös kurator.. Tolka mig rätt, kuratorer kan och är jättebra, men när man är så pass sjuk som jag var så behövs mycket mer hjälp. Det är jag lite (ganska) sur över att denna kurator inte insåg och skickade mig vidare. Det var min läkare som gjorde när medicinerna blev flera och styrkan ökades.

Hursom. Denna gång är jag otroligt glad att jag klarat mig så bra som jag gjort/gör på enbart samtal med psykologen och inte behöver ta till medicin. Något både läkaren och psykologen tyckte jag skulle göra i början där när det var som värst..

Just nu mår jag lite si så där.. går mycket upp och ner. Men en klar förändring har jag märkt sedan jag fick låna hem TENS så jag slipper ha så fruktansvärt ont hela tiden. Och har man inte så ont fysiskt mår man ju också så mycket bättre psykiskt.
Nu kan jag göra lite mer saker, åka och handla eller fika/luncha på stan tex när jag vet att jag har min smärtlindrare hemma som hjälper mig. Visst hjälper den inte till 100 procent, men 60-70 iaf. Och att få komma ut den lilla stunden och vara ”normal” betyder så oerhört mycket för mitt psyke så det väger upp det fysiska. Då kan jag ta att ha ont sen.

Mitt största orosmoln är att jag inte känner något direkt samband med barnet i magen, något jag inte heller gjorde när Leo låg i magen, och det gör mig så rädd att jag ska hamna i allt det där dåliga igen.. Känner mig bara så avtrubbad känslomässigt.
Samtidigt som jag vet att det är ett nytt barn, ett nytt liv, en ny liten människa, en helt ny situation. Och jag kan ju omöjligt veta hur jag kommer känna när lillebror väl är ute. Det behöver ju inte bli alls som det blev när Leo kom, och jag ska kämpa/kämpar som bara den för att det inte ska bli så.
Jag tror att det till största del känns såhär för att jag har så svårt att förstå att det faktiskt är på riktigt. Att jag är gravid. Att jag har ett litet barn i magen som snart kommer ut till oss. Något vi pratat om så länge och nu är det så! Vi har inte heller boat in oss här hemma och jag tror det kommer kännas mer på riktigt då så det får bli nästa steg.

Sen är det bara så jobbigt att vart man än läser, i tidningar som på internet, så är alla så jkla lyckliga och tycks inte alls ha några problem med någonting. Jag jämför mig inte med andra, men det skulle vara skönt om fler som varit med om liknande situationer pratade mer öppet om det. Just så man inte ska känna sig så himla utanför när något sådant här händer. För jag kan ju knappast vara ensam?

Jag tänker för mycket.