Författararkiv: VardagenVår

Om VardagenVår

Här ventileras mina tankar om det vardagliga livet. Just nu mycket graviditet då vi väntar på att lillebror ska komma ut i juli. Jag är en väldigt öppen person så fråga på om det är några frågetecken. Det är absolut FÖRBJUDET att använda någon av mina bilder om man inte frågat om lov innan!

Sista månaden

Posted on by
Svara

Äntligen börjar nedräkning till lillebrors ankomst vara kännbar, nu är vi i princip inne på sista månaden, om ngn dag, och vi gick också in i v36 häromdagen. Ska bli skönt att han kommer ut snart så jag får ta tag i hela känslobiten, psyket, på riktigt. Hur det nu än blir.. Men vi hoppas på de bästa såklart!
Det märks att det är trångt där inne också då hans rörelsemönster också ändrats, från mycket rummel och roterande till mer stora svepande rörelser. Man känner också hyfsat tydligt om det är en fot, hand eller en liten liten rumpa som trycker på :)
När jag var hos barnmorskan sist, förra veckan, hade han också lagt sig med huvudet neråt, inte fixerad men det gör de tydligen inte förens strax innan de vill ut hos omföderskor sa hon. Sf-måttet låg också lite i överkant men ändå inom ”ramarna” så magen har alltså växt lite extra mycket sedan sist. Och sjunkit ner. Tungt som attan men också skönt då det är lite lättare att andas nu.
Vi pratade också mycket om amning, något jag verkligen önskar lillebror vill göra och att jag också ska trivas med. Leo ville ju inte alls.. tog inte bröstet och när han gjorde det blev det bara fel så min bröstvårtor alltid var två stora blödande sår..:/ men men, han blev ju en fin kille på ersättning och det känns ändå skönt att veta att det inte är hela världen om lillebror inte heller vill/kan amma. Men jag vill gärna prova som sagt.

image

Den officiella magbilden i v36 (35+0)

Känns så skumt att jag har ett litet barn i magen, våran son, lillebror.. Och snart är han här! Skrämmande men också spännande :)

Chockad, men glad

Posted on by
5

För något nummer tillbaka hade tidningen mama med en väldigt bra och tydlig artikel om förlossningsdepression. Och ni som har hängt med här ett tag vet ju att jag var en av de som drabbades och blev riktigt riktigt dålig..
Sedan jag blev frisk har jag också gjort allt för att prata öppet och ärligt om det, just för att när jag blev dålig kändes det som att jag var den enda i hela världen.
Läs mer →

Mitt psyke – naket och ärligt

Posted on by
10

Som de flesta av er vet så hamnade ju jag i en djup och långdragen förlossningsdepression när jag väntade Leo. En depression som tog mig över 3år att komma ur och som fick mig att inse så otroligt mycket om inte bara mig själv, utan även om min sambo, min familj, sjukvården mm.

Nu när jag är gravid igen började jag som sagt känna av vissa tendenser att hamna där igen.. Pratade men min barnmorska som genast såg till att jag fick prata med en mödravårdspsykolog, stor skillnad från sist då jag/vi fick kämpa som bara den för att få hjälp och fick sitta och traggla med en meningslös kurator.. Tolka mig rätt, kuratorer kan och är jättebra, men när man är så pass sjuk som jag var så behövs mycket mer hjälp. Det är jag lite (ganska) sur över att denna kurator inte insåg och skickade mig vidare. Det var min läkare som gjorde när medicinerna blev flera och styrkan ökades.

Hursom. Denna gång är jag otroligt glad att jag klarat mig så bra som jag gjort/gör på enbart samtal med psykologen och inte behöver ta till medicin. Något både läkaren och psykologen tyckte jag skulle göra i början där när det var som värst..

Just nu mår jag lite si så där.. går mycket upp och ner. Men en klar förändring har jag märkt sedan jag fick låna hem TENS så jag slipper ha så fruktansvärt ont hela tiden. Och har man inte så ont fysiskt mår man ju också så mycket bättre psykiskt.
Nu kan jag göra lite mer saker, åka och handla eller fika/luncha på stan tex när jag vet att jag har min smärtlindrare hemma som hjälper mig. Visst hjälper den inte till 100 procent, men 60-70 iaf. Och att få komma ut den lilla stunden och vara ”normal” betyder så oerhört mycket för mitt psyke så det väger upp det fysiska. Då kan jag ta att ha ont sen.

Mitt största orosmoln är att jag inte känner något direkt samband med barnet i magen, något jag inte heller gjorde när Leo låg i magen, och det gör mig så rädd att jag ska hamna i allt det där dåliga igen.. Känner mig bara så avtrubbad känslomässigt.
Samtidigt som jag vet att det är ett nytt barn, ett nytt liv, en ny liten människa, en helt ny situation. Och jag kan ju omöjligt veta hur jag kommer känna när lillebror väl är ute. Det behöver ju inte bli alls som det blev när Leo kom, och jag ska kämpa/kämpar som bara den för att det inte ska bli så.
Jag tror att det till största del känns såhär för att jag har så svårt att förstå att det faktiskt är på riktigt. Att jag är gravid. Att jag har ett litet barn i magen som snart kommer ut till oss. Något vi pratat om så länge och nu är det så! Vi har inte heller boat in oss här hemma och jag tror det kommer kännas mer på riktigt då så det får bli nästa steg.

Sen är det bara så jobbigt att vart man än läser, i tidningar som på internet, så är alla så jkla lyckliga och tycks inte alls ha några problem med någonting. Jag jämför mig inte med andra, men det skulle vara skönt om fler som varit med om liknande situationer pratade mer öppet om det. Just så man inte ska känna sig så himla utanför när något sådant här händer. För jag kan ju knappast vara ensam?

Jag tänker för mycket.

Blä!

Posted on by
9

Igår kväll innan vi skulle lägga oss i sängen bäddade jag rent. Och ja, jag är ju ganska stor o otymplig numera så orkade inte stå upp utan satte mig på hörnet av sängen typ. Det skulle jag inte gjort. Hoppade typ till o då brakade hela sängramen ihop :/ tack för den!

Har svurit en hel del över Ikea kan jag lova.. Tyvärr blir det väll så när det är billigt att kvalitén inte alltid är den bästa. Dessutom är denna säng ca ett halvår så relativt ny med. Kommer inte köpa nästa säng därifrån kan jag lova iaf.
Hursom så vi bäddade med extramadrassen mellan soffan i vardagsrummet där vi sov inatt. Trångt då den bara är 105cm bred men otroligt nog sov vi båda rätt bra. Trots att jag är ganska stor och svettas/drömmar/byter sida hundrafemtielva ggr ;)

image

Våran myshörna i vardagsrummet.

Dock vaknade jag med huvudvärk imorse och när jag gör det brukar jag alltid alltid alltid kräkas. Kors i taket fick jag i mig frukost och min illamående tablett utan massa strul, brukar gå lite sisådär och värre med huvudvärk som sagt. La mig sen för att vila så det förhoppningsvis skulle släppa, vaknar ngn timma senare och det har den!! Gör iordning lunch och äter, mitt i allt får jag tokspringa till toaletten och hinner inte ens in förens jag kaskad kräks över toan istället för i.. Tack för den.
Jag är liksom inne i v32 och kräks än. SUCK! Men men. Som sagt, ”bara” två månader kvar nu äntligen! :)

image

Kalaskulan framifrån. Börjar äntligen känna att det känns lite mysigt också med magen och inte bara se till allt det negativa. Att jag inte bara är fet osv.
Stora braiga framsteg! :)

Till allmän beskådan

Posted on by
9

image

Avskyr verkligen att höra: ”är du säker på att det bara är en?” ”Du kan inte ha långt kvar…OJ! Har du inte gått längre!?” ”Är ni säkra på att de gett er rätt datum?” 
Jösses!! Ja jag är stor! Vi är alla olika! Tyst! 

Min R förstår inte alls att jag tycker det är jobbigt att få dessa kommentarer i tid och otid. Ja jag är stor för att inte gått så långt och har varit stor länge, men som sagt, vi är alla olika. Och jag kan tänka mig att det är minst lika jobbigt att höra man är liten om det är åt andra hållet. Det är som att så fort man blir gravid är det helt okej för vem som helst att kommentera ens kropp. Magen, rumpan, ansiktet osv.. Det är en sak om man frågar lite försiktigt och jag sen pratar vidare eller om man själv drar upp det. Men att folk bara ska vräka ur sid vad som helst när som helst.. nej, inte okej.
Tycker också det är lite småjobbigt med alla som nästan attackerar magen och ska klappa. Främst från folk man inte känner såklart, familjen känns helt okej. Fråga först!

Annars är detta en bild på mig själv jag faktiskt gillar. Gillar att den är lite halvdan, mystisk typ. samtidigt som man ser magen och alla konturer. Och nej, det är min armbåga som sticker ut och inte en megastor tutte ;)

30v

Posted on by
1

Idag har jag alltså varit gravid i 30 hela veckor och går nu in i v31. Känns så skönt att äntligen vara inne på de sista veckorna nu. Att börja se ljuset i tunneln.

Denna graviditet har/är inte alls rolig eller lätt och jag längtar verkligen på att lillebror ska komma ut och jag får tillbaka min kropp igen. Samtidigt tycker jag det är så synd att jag inte heller kan njuta av det då det antagligen inte kommer bli en tredje. 
När jag väntade Leo hade jag det också jobbigt emellanåt, men inte alls som nu! Och då kunde jag faktiskt njuta ibland och känna mig fin. Nu känner jag mig bara som en klagande elefant som har ont överallt.. Är så jobbigt att jag fortfarande kräks också, ibland har jag vissa dagar när jag inte gör annat än kräks. Nu mot slutet känns det även som att man ”trillat” tillbaka i måendet då ryggen värker konstant, det sliter och drar i magen och den här hemska tröttheten sen.. Dessutom kom halsbrännan som ett brev på posten häromdagen. Som sagt, en klagande elefant.

Hursom, förra veckan var jag hos bm och mätte magen och denna gång har jag gått från att ligga på ”normalkurvan” till att ligga på den övre. Jag är alltså lite extra stor för ”min” vecka. Men men, det är som det är och inget jag kan göra något åt. Lillebrors hjärtljud tickade på fint och låg runt 145 som förra gången och huvudsaken är ju att han mår bra!

image

Suddig bild men här är jag och magen idag.

image

V31 (30+0 – 30+6)
Barnet: Barnets totala längd är nu ca 40cm och det väger ca 1,6kg i början av veckan och 1,76kg vid veckans slut. Ökningen i längd saktar snart av, barnet behöver nu i  princip bara gå upp i vikt. Alla organ är nästan färdigutvecklade, lungorna är det organ som blir färdigt sist. Barnet har ofta ögonen öppna när det är vaket och aktivt och blundar när det är passivt och sover. Den kan förmodligen se vad som händer inne i livmodern, tex skiftande ljusnivåer och rörliga ljuskällor. Om du håller en ficklampa mot magen, kanske inte bebisen bara vänder sig mot den utan även sträcker sig mot ljuset.
En del forskare tror att det stimulerar bebisens synutveckling om du har magen ”ute” i ljuset. Förvänta dig inte att bebisen ska ha perfekt syn när den föds däremot, nyfödda ser bara någorlunda bra p ca 20-30cm avstånd. Normalseende barn når inte vad vi menar med perfekt syn förrän kring åttaårsåldern. 

Mamman: Kroppen förbereder sig på förlossningen och på den kommande tiden som förälder. Du kanske sover sämre, vaknar ofta och har svårt att koncentrera dig. Ju närmare förlossningen du kommer, desto mer vänder du din uppmärksamhet mot ditt ofödda barn, man blir introvert och börjar den mentala förberedelsen. 
Det är också vanligt att känna sig klumpig; du är inte bara tyngre utan din tyngdpunkt är också flyttad. Livmodern är tung och belastningen blir stor på både ben, rygg och bäckenbotten. Dessutom är ledbanden uppluckrade vilket gör att lederna är lösare och mindre stabila. 

image

Denna info + sista bilden har jag klippt ihop från mina gravidappar, ”din graviditet idag” och ”gravidkalender”

Leo, ingen bebis längre..

Posted on by
3

Igår var en stor dag i Leos liv. Han fick följa med en kompis, hans bästa, hem efter dagis.
Redan i torsdags pratade jag och E:s mamma om det och jag frågade Leo om han skulle vilja det, han tittade på mig som att ”är du så dum som måste fråga det morsan” så det var ingen tvekan om hur glad och förväntansfull han blev :)
Tanken var även att vi skulle ha firat valborg ihop med dem också men jag blev magsjuk/matförgiftad i måndags så jag låg däckad hela tisdagen.. 

Vi har diskuterat just det där med att följa med hem till kompisar själv och tidigare känt att det är för tidigt. Samtidigt som han inte har några av sina närmaste vänner här i närheten heller utan de bor en bit bort tyvärr. Och ja, vi har känt oss lite fega med just hela den biten. Leo är ju liksom våran lilla älsklings bebis ;)
Nu har vi träffat denna familj lite mer så då kändes det lite tryggare. Men det känns absolut lika stort för oss som föräldrar som för Leo. Och självklart hade allt gått bra och han ville absolut inte följa med mig hem när jag hämtade honom. :)

Här där vi bor, hyfsat centralt och med vägar runt om, så ser vi dagligen mindre barn vara ute själva och ofta sent på kvällarna.. och där går våran gräns. Vi skulle aldrig våga Leo vara ute själv utan att vi var i närheten och har lite koll, inte för att vi inte litar på honom. Men han är ändå ett barn. Och det finns tyvärr alldeles för många skumma typer där ute vi verkligen inte litar på..

Vore intressant att höra hur ni andra resonerar kring allt det här!?

image

Min fina kille, inte så liten längre..och tänk, snart storebror också!

Vad lär vi våra barn egentligen?

Posted on by
8

Det hände något mycket märkligt idag när jag skulle hämta Leo på dagis. För att komma till hans avdelning måste man gå igenom en stor gård där idag en annan avdelning var ute och lekte.
När jag kom in innanför grindarna kommer tre killar ca 4-5år fram och frågar vem jag ska hämta, inget konstigt. Men sedan ställer sig ena killen framför mig med armarna mot mig, som stopp och säger just; ”stopp, du får inte gå här” typ. Jag blir chockad men säger att jag visste vill komma förbi så jag kan hämta hem min Leo.
”nej absolut inte, du får inte”
Tack o lov är det ju ingen stor kille, som sagt, 4-5år, men jag känner mig ändå lite ”trängd”. Så jag går förbi lite försiktigt varpå han börjar ropa; ”tjockis! Din fula tjockis! Tjockis tjockis tjockis!!”
Visst jag är stor, fortfarande gravid i v29, men hur kan en liten kille säga sånt och ändå såra mig?
För det var första reaktionen (skyller på lite extra gravidhormoner) sen började jag tänka efter, vad får han höra hemma egentligen? Då började jag istället tycka så synd om honom! Ville bara vända och ge honom en kram. Om han redan vid så ung ålder använder sådana fula ord för att såra, vad kommer han inte då lära sig använda framöver?

Jag och R gör verkligen allt för att Leo ska känna sig älskad, att han ska veta att han är fin och duger som han är. Han får ofta höra hur älskad han är och vi öser beröm över honom. Visst säger vi åt honom också såklart, men jag skulle aldrig för mitt liv racka ner på honom som person eller på hans utseende. Aldrig.
Nu vet ju inte jag alls hur denna pojkes hemförhållanden är, men av det lilla jag fick ”veta” om honom idag så känns det inte som han får den uppmärksamhet och kärlek han behöver..

Gräsänka

Posted on by
2

Igår skjutsade jag karln och hans vänner till flygplatsen där de åkte vidare till Paris. Deras nästan årliga fotbollsresa stog på agendan så ikväll ska de se zlatan spela.
Själv blev jag helt ensam här hemma för redan i fredags lämnades Leo hos farmor sin och farfar T som ville ha med honom på en weekend i sthlm hos Leos faster P. Var ju ingen tvekan där om han ville med eller ej :)

Först kändes det jättetråkigt att jag skulle bli själv hemma hela helgen, är ju själv mest hela veckorna så på helgerna vill jag ju träffa mina pojkar. Men igår när jag kom hem kändes det ändå ganska skönt. Och så gott som jag sov inatt har jag inte sovit sen långt innan jag blev gravid. Dock var jag lite för optimistisk imorse och tänkte jag skulle strunta i min dagliga tablett mot illamående, det skulle jag inte gjort.. Men men.
Annars har jag haft en skön dag och ännu bättre blev den när lilleman kom hem <3

image

På hemresan efter jag lämnat pojkarna på flygplatsen stannade jag en snabbis på vingåkers factory outlet, de har ju polarn o pyret outlet bla. Hittade dock inget skoj men är glad jag fick en bra nära parkeringsplats :)

image

De har även delicato outlet där bredvid, där hittade jag lite mer däremot :)

image

Riktigt dålig och liten väg är det, och självklart hamnar jag bakom en traktor som är omöjlig att köra om. Samtidigt som det är jobbigt är det ju också charmen med landet :)
image

Avslutade kvällen på bästa sätt, fötterna i högläge framför tvn med en livlig lillebror. Kände tom en liten liten fot mot min hand :)

Jag HATAR försäkringskassan!

Posted on by
2

Idag damp det ner ett brev på hallmattan där det står att jag inte blir beviljad graviditetspenning. Deras beslut grundas på att de anser att min arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel och alltså kan arbeta.
Att jag är sjukskriven och har varit så i över tio v just för att jag har stora problem med foglossning, ischias, psyket, illamående/kräkningar, yrsel osv är alltså inte tillräcklig grund för dem att kunna bevilja mig graviditetspenning.
Att mitt arbete går ut på att jag som tågvärd står och går hela dagarna mm inte är tillräckligt för att jag ska få vara hemma med graviditetsp. Sa jag att jag har foglossning och knappt kan gå?

Ringde och pratade med min handläggare jag har nu som sjukskriven, inte samma som tagit detta beslut, och tom hon tyckte det var felaktigt. Hon tyckte även jag ska överklaga så det finns på papper/beslut på det för framtida fall och mest för att de faktiskt tagit ett felaktigt beslut! Tyvärr trodde hon inte det kommer hinna omprövas innan det är dags för min del..:/ Men samtidigt tror varken hon eller jag att det är några problem för mig att bli fortsatt sjukskriven tills lillebror kikar ut. Men ändå..
Blir bara så jkla arg! Irriterad! Frustrerad! Och ledsen..

Hur kan det vara möjligt att någon som sitter i Göteborg, över 30 mil från mig, någon jag varken sett eller ens pratat med kan bedöma om jag är kapabel till att kunna utföra mitt arbete eller ej? Och när jag tom har flera läkarintyg som styrker mina åkommor, borde inte dessa räcka? Speciellt när denna personen i fråga inte ens själv är läkare, borde inte då upprepande läkarintyg ha lite mer tyngd?
Jag avskyr verkligen att vårat system är så här dålig som det faktiskt är.

När jag väl lugnat ner mig, slutat gråta och skaka och ringer försäkringskassans kundtjänst, för beslutstagaren lämnade varken nummer eller mail, så får jag bara lämna ett meddelande till henne då de inte får lämna ut hennes nr. Så nu ska jag alltså vänta igen på att hon ska ringa mig inom två dagar. SUCK!

Men det jag avskyr mest av allt just nu är att detta kommer ta så mycket av min tid och energi att det kommer finnas mindre tid för mig att bli bättre. Främst psykiskt..

 

99 dagar

Posted on by
2

Idag är det 99 dagar kvar till beräknad födsel, bf. Det är klart jag vet att han säkert inte kommer komma just den dagen och jag hoppas ju gärna han kikar ut lite tidigare då det är lite extra jobbigt för mig..
Men vi får ju se när det blir som sagt, och det är alltid skönt att kika in i gravid-appen och se att dagarna minskar.

Hursom har jag faktiskt mått rätt bra idag efter några riktigt jobbiga dagar. Så skönt! Det är just dessa dagar som gör att man orkar, att man står ut med alla krämpor.
Ska till sjukgymnasten imorn också så jag hoppas få lite extra hjälp och bra tips. Har även beställt en TENS via dem som man får låna gratis så jag hoppas den kommit också.

image

Förbaskade kropp

Posted on by
4

Som de flesta av er vet så flyttade ju vi i höstas, dock är vi inte alls klara med allt vad det innebär.. fortfarande har vi inte fått upp en enda tavla eller fått upp alla kartonger och det fjärde rummet som ska bli lillebrors kallar vi bara kaosrummet just för att det bara är kaos där inne.
Det är delvis kaos just för att vi båda jobbat väldigt mycket sen blev ju jag sjukskriven och har inte kunnat göra så mycket då heller. Sen måste vi även måla om ett skåp och försöka få hem det då det mesta som är i kartongerna ska in i just det skåpet. Så kaos.

Hursom fick vi äntligen tummen ur röva och sorterade i källarförrådet i lördags. Måste ju få ordning där först så vi kan få ner de vi inte ska kvar i kaosrummet. Trots att jag tog det superlugnt och inte alls bar något tungt så sa fogarna ifrån ganska snabbt.. tillslut hade jag så ont så jag bara grät. Kunde inte stå, sitta och knappast gå.
Jag avskyr verkligen att inte ha någon kontroll över kroppen, att vilja göra så mycket men vara så låst. Hemmet som ska vara en frizon känns mest som ett fängelse för mig. Däremot brukar jag gå och hämta Leo från dagis just för att komma ut lite och få frisk luft, känna mig lite nyttig och göra något. Men vissa dagar är det bara för jobbigt så då får R ta den biten också.

Idag har jag en sån dag när jag vill göra massor och är full med energi men kroppen bara bråkar. Har iaf gjort lite och det får väll vara så, lite i taget. Är bara så svårt att acceptera att jag måste vila så mycket. Har iaf ett stödbälte jag tycker fungerar rätt bra och ska få låna en TENS också så jag hoppas det kommer bli lite bättre framöver.

Man börjar ju också känna lite stress över att sommaren snart är här och då kommer ju lillebror ut, då vill man ju gärna ha det mesta klart. Iaf att kartongerna är uppackade.
Sen fyller även R snart 30år och det känns ju lite sådär om det ska komma hit massa folk och det ser ut som det gör.. men men.

Lillebror

Posted on by
6

Oh my vad tiden går undan..
Det här med att blogga kommer liksom i skymundan när det finns instagram och twitter. Men, jag saknar bloggen också, att kunna skriva av sig ordentligt. Som ni förstår har det hänt en hel del här hos oss. Vi har inte bara flyttat, köpt ny bil mm utan som rubriken lyder så väntar vi även på att en liten lillebror ska göda till sig och komma ut i juli :)
En välplanerad en även om vi inte trodde det skulle ta sig så fort!

Däremot mår jag allt annat än bra, har nu varit sjukskriven sen v16 ungefär för foglossning, ischias, illamående och psyket.. Hade ju hoppats vi skulle slippa vara med om det psykiska igen men nej, hamnade ju i en djup förlossningsdepression när jag väntade Leo.
Tack o lov är det inte alls så illa som det var förra gången och denna gång är vi också bättre rustade och sökte hjälp direkt. Nu har de även så bra som egna kuratorer och psykologer kopplade till mvc, kanonbra! Och psykologen jag träffar är också så bra så jag känner mig redan mycket bättre.

Det fysiska däremot, har ju som sagt stora problem med mina fogar, ischias och illamående, kräks fortfarande trots medicin. Tack o lov inte varje dag längre men minst 1-2ggr i veckan. Illamående är jag däremot varje dag/fm.
När vi ändå är igång med mina krämpor så lider jag också av en hemsk yrsel, näsblod, migrän/nackvärk, sammandragningar, händer och fötter som börjat domna allt för ofta..trots att jag ja, har opererat båda händerna för det tidigare. Då jag dock stått ut ett tag nu med allt detta så har jag också lärt mig ganska bra vad kroppen klarar av eller ej och vet vad som behövs göras för att lindra det mesta av det. Även om jag skulle önska lite starkare tabletter än alvedon mot migrän och smärta.
Skulle kunna fortsätta med listan men det känns som det räcker för nu..

Bjuder istället på något roligare, den senaste bilden av lillebror :)

image

Lillebror, 20v ung. Här i Örebro blir alla erbjudna att göra KUB test i v 9-12 ca för att kika om barnet har en hög eller låg risk att få downs syndrom och ryggmärgsbråck mm, man får först lämna blodprov sedan göra ett ultraljud där de mäter fostret och får fram en risksiffra som antingen är hög eller låg sedan får man själv ta ställning till om man vill fortsätta graviditeten eller avbryta och/eller göra fostervattensprov. Vi valde att göra det men blev då tillbakaflyttade nästan 3v! När vi sedan gjorde det igen fick vi en superlåg risksiffra, 1:20 000 att barnet skulle få någon av sjukdomarna så vi fortsatte som planerat.
När vi sedan gjorde rutinultraljudet i v18 blev vi tillbakaflyttade igen!! Och fick en ny ultraljudstid då hon inte kunde se hela hjärtat ordentligt utan ville han skulle växa till sig så hon kunde se ordentligt, mest för säkerhetsskull då hon inte trodde det var något men ifall att som sagt. Så från vårat fjärde ultraljud är alltså denna bild och där var lillebror 20v.
Vi har alltså haft en hel del datum för beräknad förlossning (bf) här, började med slutet av juni till mitten men nu alltså slutet av juli. Men han får gäääärna komma lite tidigare.

image

Och såhär såg jag ut när jag gått 23v och gick in i v24, är i v25 nu. Och ja det är bara en, och ja jag har redan samlat på mig vatten, och ja jag är stor för att inte gått så långt. Faktum är att jag kikade på gamla bilder och när jag väntade Leo var jag såhär stor i åttonde månaden! Så ja, juli kom nu!!

image

Och världens finaste Leo ♥
Känns så skumt att han snart ska bli storebror! Han förstår lite av vad som händer men ändå inte. Han är dock väldigt gullig och omtänksam; ”mamma jag ska ta hand om dig nu när du har ont” känns lite sådär att han blir drabbad dock av att jag är så handikappad nu samtidigt som det är skönt att han ändå är så stor som han är så man kan prata och berätta för honom varför. Han är ju faktiskt 5år och väldigt klok och medveten.

 Nej nu har jag nog klagat färdigt för denna gång så får vi se om jag fortsätter i samma tempo som innan eller blir mer aktiv här inne :)