Igår var en stor dag i Leos liv. Han fick följa med en kompis, hans bästa, hem efter dagis.
Redan i torsdags pratade jag och E:s mamma om det och jag frågade Leo om han skulle vilja det, han tittade på mig som att ”är du så dum som måste fråga det morsan” så det var ingen tvekan om hur glad och förväntansfull han blev ![]()
Tanken var även att vi skulle ha firat valborg ihop med dem också men jag blev magsjuk/matförgiftad i måndags så jag låg däckad hela tisdagen..
Vi har diskuterat just det där med att följa med hem till kompisar själv och tidigare känt att det är för tidigt. Samtidigt som han inte har några av sina närmaste vänner här i närheten heller utan de bor en bit bort tyvärr. Och ja, vi har känt oss lite fega med just hela den biten. Leo är ju liksom våran lilla älsklings bebis ![]()
Nu har vi träffat denna familj lite mer så då kändes det lite tryggare. Men det känns absolut lika stort för oss som föräldrar som för Leo. Och självklart hade allt gått bra och han ville absolut inte följa med mig hem när jag hämtade honom.
Här där vi bor, hyfsat centralt och med vägar runt om, så ser vi dagligen mindre barn vara ute själva och ofta sent på kvällarna.. och där går våran gräns. Vi skulle aldrig våga Leo vara ute själv utan att vi var i närheten och har lite koll, inte för att vi inte litar på honom. Men han är ändå ett barn. Och det finns tyvärr alldeles för många skumma typer där ute vi verkligen inte litar på..
Vore intressant att höra hur ni andra resonerar kring allt det här!?
Min fina kille, inte så liten längre..och tänk, snart storebror också!

